Att göra allt själv
Under min komma-ut-process var jag helt själv den första tiden vilket gjorde att jag kände mig väldigt ensam och utsatt. Det fanns ett stort tabu kring transpersoner både i mig och i samhället och såklart förenat med en stor och stark skamkänsla. Så här i efterhand vet jag faktiskt inte riktigt hur jag lyckats komma över de där starka känslorna av skam i kombination med att jag inte hade någon att bolla ens de mest triviala praktiska saker med. Val av kläder, hår, smink – allt något jag fick ta hand om själv utan att ha en blekaste aning om någonting inledningsvis. Kanske var det min uppfostran där jag väldigt tidigt fick ta ansvar för allt och där självständighet var något att sträva efter. Klara sig själv var måttot och med det såklart att inte be om hjälp och ligga någon till last så klart.
Så jag klarade nog det för att det bara var en i mängden av saker som jag förväntades klara av själv även om ingen visste om just detta. Självklart var det ensamt och visst drömde jag mycket om sällskap och vänner att uppleva saker med men då var det inte mer än bara en dröm. Så det var bara att kämpa på själv och göra det som då kändes rätt. Skräcken i att gjort mig i ordning och ta tag i handtaget där i lägenheten i Ängelholm och tveka i flera minuter innan jag vågade öppna dörren för att försiktigt se att det inte var någon i närheten. Det är starka skamkänslor det. Att vara rädd för att ens öppna dörren samtidigt som jag ju var mig själv för första gången. Att vara själv i den situationen gjorde att jag kände mig väldigt utsatt och blev också flera gånger uppmärksammad av ungdomar i området som pekade, skrattade och kommenterade. Jag passerade inte och var ju faktiskt själv ute och gick på nya och ganska osäkra klackar.
Den upplevelsen liknar mobbingsituationen en hel del där man som offer ofta är själv mot en grupp som bestämmer sig för att med makt trycka till en. Jag hade faktiskt en period av mobbing i mellanstadiet så jag hade upplevt detta innan min komma-ut-process. Den sortens erfarenheter sätter sig ganska hårt eftersom det är en sådan obehaglig och maktlös situation. För mig som transperson fanns den i lite mildare varianter också de första åren. Varje gång jag tog mod till mig och satte mig i bilen för att åka till Helsingborg efter att ha bytt om så var jag just själv. Jag klev ur bilen själv, gick själv genom gatorna och mötte butikspersonalen och dess blickar själv. Fanns ingen att ringa för mobiltelefonen höll precis på att slå igenom och jag hade ju ändå ingen som jag kunde prata med. Det tar att möta livets svårigheter helt själv men det var också väldigt ensamt att inte kunna dela glädjen med någon.
Att göra allt i grupp
Paradoxalt nog kanske upplevelsen hos många tjejer är den motsatta. Allting skedde i gruppen av tjejer där det absolut inte var tal om att vara självständig och sticka ut. Lyssnade på Liv Strömquists utmärkta sommarprat och berördes av hennes konstaterande att när hon gick i skolan så “gjorde tjejer inget”, de tittade mest på när killar gjorde olika saker. Hennes upplevelse verkar istället handla om brist på just självständighet och avsaknaden av tron och upplevelsen av att faktiskt klara av saker själv. Jag är ju uppväxt i samma tid ungefär och kanske är jag också präglad av bilden av tjejer i grupp på gymnasiet. Jag kanske paradoxalt nog längtade efter den grupptillhörigheten samtidigt om just min självständighet säkert var eftersträvansvärt av en del av dem som jag tittade på med sådan längtan. Kanske var det faktum att jag var själv med min situation som gjorde att utanförskapet förstärktes men också att det blev drömmen om ett annat liv. Ett liv där jag som mitt rätta jag faktiskt gjorde saker tillsammans med andra. Eller som Liv uttryckte det att göra “det som ungdomar gör”. Jag gjorde andra saker helt klart.
Innan jag kom ut fanns inte middagar, fester och sociala sammanhang riktigt som koncept i min privata värld. Jag var inte en sån som gick på fest, blev inbjuden hem till folk på middag eller för den delen ordnade en fest själv. Minns inte att vi hade ett sådant socialt liv hemma eller med mina fyra kompisar i Borlänge. I samband med officershögskolan och mitt första jobb där i Ängelholm insåg jag att det fanns en helt annan social värld som jag inte alls var bekant med. Den innehöll också alkohol vilket jag inte hade någon koll på heller. Jag var ovan och mitt sociala liv byggde på det som hände genom Försvaret och kände mig väl aldrig särskilt bekväm med det. Min allra första fest anordnade jag när jag fyllde 30 år. Jag firade egentligen inte ens min egen födelsedag förrän jag fyllde 25 när min nyvunna vän gjorde en tårta till mig. Det var helt overkligt för mig, inte minst för att det stod Alexandra på den. Det hade jag aldrig vågat drömma om bara två år tidigare. Att någon skulle anstränga sig så för mig och dessutom bekräfta min kvinnliga identitet, wow!
Självförtroende och självkänsla
Liv berättade också om hur hon behövde stöd av andra kvinnor för att tro på sin egen förmåga att skapa saker och hur hon när hon träffade den coola tjejen Märta fick någon att utvecklas tillsammans med. Jag tänker ofta att min uppväxt gav mig det där självförtroendet som många tjejer upplever att de saknar och det är jag faktiskt himla tacksam för. Det finns nästan inga gränser för vad jag tror jag kan göra eller prestera. Däremot fick jag med mig en himla låg självkänsla och den har inte heller förstärkts av att utsättas för “synpunkter” från ett normativt samhälle om att jag är fel. Jag har nog lärt mig att söka bekräftelse för det jag gör och skapar snarare än att förvänta mig att få den som person, för mitt utseende eller så. Kanske är det en faktor som gör mig unik som kvinna men samtidigt så tror jag att en bättre balans vore bra för mig.
Ett helt nytt socialt liv
När då mitt sociala liv formligen exploderade sommaren 1999 blev jag en person som gjorde allt det där som jag inte gjorde förut. Jag var en person som gick på förfest, gick ut och dansade, blev hembjuden på middagar, åt på restaurang och gick på bio (mer på ett år än hela livet tidigare). Tror någonstans att jag fick justera min bild av mig själv både utseendemässigt och inte minst mentalt i form av vad jag värderade som intressant, trevligt och spännande. Visst, det tog många år innan jag på riktigt såg fram emot att gå på en fest men jag blev en mycket mer social person än jag någonsin varit tidigare. Tror att jag nånstans kände mig mer “normal” än på länge trots att jag utseendemässigt säkert bröt normerna en hel del.
Hade några personer där under Ängelholmstiden som jag nog kallade vänner och såg mig som det också. Men i och med min komma-ut-process så försvann de bort i periferin. Sorgligt men sant. Det var nog en slags nystart i hela mitt sociala liv där jag ville vara mig själv och också bli omtyckt för det. Träffade som sagt en massa nya underbara människor men det tog ett litet tag innan jag helt plötsligt upplevde (eller vågade tro på) vänskap igen men nu på en helt ny nivå. Minns den där dagen 2004 tror jag det var när jag gick hemåt och pratade i telefon och hörde “jag som är din vän…” Det var stort och omtumlande.
Inser så här i efterhand att den här perioden innan min utredning började också handlade mycket om att stå i centrum som en slags ambassadör för mig själv och andra transpersoner. Jag som person blev ofta intressant i och med min historia och alla föreläsningar och engagemang gav naturligtvis också massor av bekräftelse och sociala kontakter. Skillnaden var nog att då förväntade jag mig inte att bli bekräftad som kvinna utan tog varje tillfälle som det hände som en slag överraskning eller bonus. Hade ju fortfarande kvar mitt gamla juridiska namn, personnummer och kropp då. Idag är det tvärtom. Jag känner mig verkligen (också fysiskt liksom) som den kvinna jag är och förväntar mig att bli bekräftad som kvinna vilket innebär att slaget när det inte händer bli så mycket hårdare.
Stressen av att gå själv finns kvar
Den här upplevelsen av att känna sig granskad och utsatt ligger med som en lågintensiv stress även idag. Det ÄR inte helt bekvämt att gå själv på stan alltid, allra minst på helgkvällar. Jag upplever sådan skillnad i hur jag uppfattas och hur jag själv känner mig när jag har sällskap att det blir så tydligt när jag är själv igen. Jag finner mig själv tveka på om jag ska gå in på Max eller ta det säkra genom att köra på Drive Through. Kanske minnet av skräcken när jag för första gången stannade ombytt på en vägkrog för att äta middag har satt sina spår. Jag försöker jobba på det för om jag undviker alla potentiella jobbiga situationer så blir det ju bara värre. Insikten jag fått är att det faktiskt inte bara blir bättre utan att jag kan pendla tillbaka i rädsla jag trodde jag var över. Att resa själv finns i nuläget inte på kartan för att jag tror att stressen skulle bli så stor att jag till slut inte ens kan njuta av vare sig shopping eller mat. Jag klarar att resa själv till en plats om det finns andra jag känner där, men där går gränsen idag. Minnet av att vara så utsatt, granskad och häcklad sätter igång så mycket tankar i huvudet just när jag är själv ute bland folk en längre tid.
Tycker jag märker att kvinnor i min ålder och äldre verkligen njuter av att göra saker själva och inte minst självständigheten. Här är vi helt klart på olika plats i livet. Jag är mer som tonåringen som gärna vill ha gruppen som trygghet. Haken ligger väl i att den inte riktigt ligger i gruppen av flator med stenhård jargong. Det har jag provat. Gick inget bra. Visst, jag är singel och då blir man så mycket mer själv, inte minst i vardagen. Åh, vad jag saknar sällskap ibland. Det är inget roligt att gå till festen själv. Just festen som jag aldrig varit riktigt trygg med som koncept. Jag inbillar mig att man kan ladda upp med sällskap och då njuta av stunder när man är själv på ett annat sätt. Kanske ser fram mot en stund för sig själv på flyget på väg till den där konferensen.
Är själv(ständighet) bara en “försvarsreaktion” på att inte ha tryggheten att lita på att andra finns där för en kanske, eller kan de samexistera med balans?
